Som bekant så drivs tågen i Sverige oftast med el, men det duger inte med 220/230 volt. Spänningen på den inkommande högspänningsledningen är vanligtvis 220, 130, 70 eller 50kV 3 fas. Denna spänning transformeras sedan ned till 6,3 kV vilket är den matningsspänning omformarna är avsedda för. Detta sker/skedde i normala fall vid ordinarie omformarstationer, men, under Kalla kriget, om det uppstod risk för krig så....

Upplagsplats, eller reservupplagsplats, även kallat UL, var SJ:s benämning på de reservuppställningsplatser som byggdes för att man i orostider skulle kunna ställa upp mobila omformare och transformator, detta för säkerställa försörjningen av elkraft till järnvägsnätet även i händelse av krig och bombning av ordinarie anläggningar.

Den lite kryptiska benämningen har sin bakgrund i att man gjorde allt man kunde för att hemlighålla dessa reservuppställningsplatser.

Mobila omformare och transformatorer. Kort beskrivet så stod dessa i vanliga fall på tågvagnar i sina ordinarie anläggningar, ibland ovan jord, i några fall i ordinarie bergrum, och kunde flyttas till reservplatser som denna Ett läsvärt reportage med bra bilder från en ordinarie anläggning, när den var i drift, kan du läsa på John Eklunds Elektriska museum! Länk här!

En del reservupplagsplatser var från början ett enkelt stickspår där man kunde ställa upp den mobila anläggningen, andra i form av enklare skjul, samt att en del reservanläggningar byggdes i bergrum där vagnarna kunde stå skyddade även mot flyganfall. Anläggningar i bergrum finns på olika platser över landet. Några är relativt centralt placerade medan de flesta återfinns ”mitt ute i skogen”.

Redan 1943 påbörjades byggandet av den första berganläggningen som sedan följdes av ett antal liknande under 40-50-talen. Det byggdes även ett antal ordinarie omformarstationer i bergrum varav de flesta fortfarande är i drift.

Med tiden, då kalla kriget blev till historia, förändrades hotbilden mot Sverige och i början på 1990-talet beslutade man att avveckla systemet med ”Upplagsplatser”. En del av bergrummen har återställts och ingångarna har gjutits igen med betong, andra har sålts till privatpersoner/företag/kommunen, medan ett antal anläggningar står tomma i väntan på sitt slutgiltiga öde, men känslan av ”Kalla kriget” finns kvar när man kliver in bakom de enorma stötvågsportarna som är fyllda av småsten, en unik lösning som kombinerar skydd mot bombexplosion med möjlighet för luft att passera stenfiltret (så var det i alla fall tänkt)