Rost och förfall är alltid lika vackert, och det är något speciellt med skeppsvrak. Inga atlantångare som fastnat på dessa bilder, men jag tycker de är riktigt vackra. Hittade lite information kring dessa vackra vrak ibland annat ”Sydöstran”:

Trossö är det av fartygen som verkar ha svårast lämna havet, ännu doppar propellern och rodret i vågorna. Trossö byggdes år 1923 av Bergsunds Mekaniska Verkstad i Stockholm och faktiskt kom fartyget under en tid att återvända till Stockholm. Samma år som skärgårdsbåten byggts levererades hon till Karlskrona Ångslups AB och var i tjänst fram till år 1941 då Trossö såldes till Marinförvaltningen och kom under drygt tjugo år trafikera traden Vitså-Märsgarn i Stockholm södra skärgård.

Carl ligger lite längre upp på land och byggdes redan år 1911 av Ljunggrens Verkstad i Kristianstad, men då under namnet Wämöparken I. Av namnet framgår att båten trafikerade traden Trossö – Wämö. Dock blev Wämöparken I kortvarig, redan år 1912 såldes fartyget till Karlskronas Ångslups AB och döptes då om till Carl. Fartyget var i trafik under lång tid innan hon någon gång på 1970-talet lades upp för gott.

Längre ut i vattnet ligger en ”Transportbåt större”, populärt kallad 200-båt. Var ett fartyg använt av det svenska kustartilleriet för att transportera trupp och materiel i kustnära uppdrag. Vid sidan av henne vilar en annan skuta.

Tyvärr har jag inte kunnat hitta någon närmare information kring varvet och varför det i praktiken lämnats till sitt öde…..